goodbye
god-BAJHej då
Hej då säger ingenting om framtiden; det markerar bara att samtalet är slut. Många av orden på den här sidan gör tvärtom. De lovar ett återseende eller överlämnar den andre åt Gud, och den skillnaden styr när ordet passar. Den som bara lär sig glosan missar det. Här hör du hur 26 språk tar farväl, var betoningen sitter och vilka ljud som ställer till det för svenska munnar.
goodbye
god-BAJHej då
Italienskans arrivederci betyder ordagrant till dess vi ses igen, och samma löfte ligger i franskans au revoir, polskans do widzenia [do wi-dsé-nja] och rumänskans la revedere [la re-ve-DE-re]. Tyskans Auf Wiedersehen [owf VEE-der-zay-en] är byggd likadant. Svenskans hej då saknar den delen helt.
Grekiskans αντίο [a-dí-o] och spanskans adiós [a-DJOHS] går båda tillbaka på ett till Gud, men används olika: αντίο passar bäst när avskedet är av det längre slaget, medan adiós är vardagsmat. Kinesiskans 再见 [zài jiàn] är rakt på sak, tecknen betyder igen och se. Norskans ha det [ha-dé] är en kortform av en längre önskan och hör hemma bland vänner.
Ryskans до свидания [da-swi-dá-ni-ja] visar något svenskan aldrig gör: det obetonade o:et i до uttalas som ett a. Ryska vokaler byter klang beroende på var betoningen ligger, och här ligger den på dá, mitt inne i ordet. Bulgariskans довиждане [doVIZHdane] har tyngden på andra stavelsen och ett ж som är ett tonande sje-ljud.
Turkiskans hoşça kalın [hoş-ça ka-lıń] slutar på ı, en vokal som varken är i eller u och som saknar motsvarighet i svenskan. Finskans näkemiin är däremot lätt: betoningen ligger först, precis som i svenska ord, och det långa ii:et fungerar som svenskans långa vokaler. Kroatiskans doviđenja [do-VI-den-ja] har ett đ som ligger mellan d och j.
Det vanligaste felet är betoningen. Svenska ord har nästan alltid tyngden först, så arrivederci blir ARRI-vederci och farvel blir FAR-vel. I båda fallen sitter tyngden i stället längre bak, och ordet blir svårt att känna igen för den som lyssnar.
Sedan kommer ljuden. Slutet på arrivederci är ett ljud som svenskar gärna gör till ett svenskt tje-ljud, fast italienskan har något hårdare. Danskans farvel [far-VEL] har ett r som bildas långt bak i munnen, ungefär som i Skåne men inte som i Stockholm. Japanskans さようなら [sayōnara] kräver att ō hålls långt; kortar du vokalen försvinner rytmen i ordet.
Språket du lär dig väljer du i appen – det är oberoende av gränssnittet.
Har du redan ett konto? Logga in
Genom att registrera dig godkänner du våra Villkor och Integritetspolicy.