hello
he-LOUHej
Hej fungerar i nästan varje svensk situation: mot chefen, mot grannen, mot en okänd i kassan. Just därför är hälsningar ett bra ställe att märka hur annorlunda andra språk arbetar. Flera av orden på den här sidan finns i två versioner, en för vänner och en för främlingar, och några av dem börjar med ljud som svenska munnar aldrig har tränat på. Här hör du hur 26 språk säger hej, och var fällorna sitter.
hello
he-LOUHej
Sedan du-reformen har svenskan i praktiken bara en nivå: hej räcker mot både chefen och den okände, och ni som artighetsform känns idag mest stelt. Så ser det inte ut överallt. I grekiskan slutar γεια σου [yá-su] på σου, alltså du i singular – riktar du dig till flera personer eller till någon du inte känner byts ändelsen ut. Bulgariskans здравей [zdravEY] fungerar likadant och får en längre form i artigt tilltal.
Franskans salut och rumänskans salut [sa-LOT] är samma latinska ord, men båda hör hemma bland vänner; i ett formellt sammanhang byter man hälsning. Japanskans こんにちは [konnichiwa] är i stället bunden till tiden på dygnet och passar mitt på dagen, inte tidigt på morgonen. Kroatiskans bok [BOK] är kort och vardagligt och används både när man ses och när man skiljs.
Arabiskans مَرْحَبًا [MAR-ḥa-ban] har ett ljud, ḥ, som bildas långt ner i svalget och saknas helt i svenskan. Tyngden ligger enligt uttalsangivelsen på första stavelsen, MAR. I kinesiskans 你好 [nǐ hǎo] bär varje stavelse en egen tonkurva. Svenskan har visserligen ordaccent – anden med den ena accenten och anden med den andra är inte samma ord – men tonen hör till hela ordet, inte till varje stavelse.
Bulgariskans здравей börjar med zdr innan första vokalen kommer, och z är ett tonande s, ett ljud svenskan saknar. Turkiskans merhaba [mer-ha-bá] får enligt uttalsangivelsen tyngden längst bak, tvärtemot svenskans vana att lägga den först. Portugisiskans olá gör samma sak: hela ordet lutar mot slutet, och a:et i slutstavelsen är det som ska höras.
Det tonande s:et är den vanligaste fällan. I здравей ska з surra, men svenskar säger automatiskt ett tonlöst s, och skillnaden hörs tydligt för den som har ljudet. Nästan lika vanligt är att flytta betoningen framåt: olá blir OH-la och merhaba blir MER-haba, eftersom svenska ord nästan alltid har tyngden först och örat vill lägga den där.
Spanskans hola [OH-la] skrivs med h men uttalas utan – svenskar lägger gärna dit ett h som inte ska vara där. Arabiskans ḥ blir i svenska munnar ett vanligt h, vilket ger ett annat ord för den som lyssnar. Och att danskans hej, finskans hei och norskans hei ser ut som svenskans hej betyder inte att vokalerna är lika; danskan drar ordet mot haj.
Språket du lär dig väljer du i appen – det är oberoende av gränssnittet.
Har du redan ett konto? Logga in
Genom att registrera dig godkänner du våra Villkor och Integritetspolicy.